Biografi

Konstnär, författare, översättare, inspiratör, professor, bergsbestigare, dans- och skidlärare…

Sevko Kadric kommer från Bosnien men bodde 22 år i Sverige. Tidigare undervisade han i 12 år vid universitet i Sarajevo. Hans vetenskapliga specialisering gäller samhällskonflikter mellan olika folkgrupper och miljö. Han tycker om naturen och var i flera år alpinist (bergsklättrare) och skidlärare (hade skidskola i 13 år), klättrade på många europeiska berg (Mont Blanc, Olympen, Musala, m m.) och startade en miljörörelse i Bosnien och Hercegovina. År 1990 var han redaktör i den första miljötidningen EKO-OKO och hade en egen miljörubrik i tidningen ”Oslobodjenje”.

1988-90 skrev han ett flertal läroböcker gällande miljöfrågor:
– Miljö – en utmaning, 1990.
– Samhällets beskydd och utbildning,1991.
– Med vandring i bergen till hälsa, 1988.
När de första granaterna exploderade i Sarajevo startade han, genom organisationen Barnens ambassad, evakueringen av barn till utlandet. Hundra tusentals barn och kvinnor evakuerades genom organisationens omsorg. Tre aktiva medlemmar offrade sina liv i detta arbete. Sevko
själv var vicesekreterare. Den 8 september 1992 kom han till Sverige med tre bussar kvinnor och barn från Bosnien.

I Sverige fortsatte han sitt skrivande och upp emot 20 böcker producerades under hans liv i Sverige. Han var en aktiv föreläsare, debattör och konstnär. Parallellt med det arbetade han i olika projekt i svenska grundskolor. Sevko Kadric avled hastigt i sitt hem i Helsingborg i oktober 2014.

Livet i fem bilder – Sevko Kadric

Första bilden
Jag är runt 10 år gammal och ligger på en vagn som människor i vita rockar puttar längst en sjukhuskorridor. Bredvid dem nästan springer min far och håller mig i handen. Han gråter. Min far har aldrig gråtit, ”barn och kvinnor gråter”, har han sagt till oss, nu gråter han själv. Jag är rädd. ”Vi kommer göra allt i vår makt”, tröstar läkaren honom innan han släppte min hand, innan jag somnade in. Tre månader senare är jag hemma igen. ”Du lyckades” säger dem och kommer med presenter. Jag skrev in mig själv i scouterna, senare i alpinisterna, jag började andas med fulla lungor, började frigöra min kropp från okunskap, fyllde den med skidåkning, konst och skrift. ”Livet är vackert, göd dig med det”, skrev jag i min dagbok.

Andra bilden
Jag är tjugo år gammal och står på toppen av Mont Blanc, Europas högsta topp 4810 m över havet. Det är Mira, Braco och jag. Lyckan har ingen ände. Medan vi ser ut över Italien, Frankrike och Schweiz drömmer vi om att vi förändrar hela världen. Vi är studenter, fulla av önskningar, drömmar och erfarenheter. Våra egna liv har vi förändrat ganska mycket och fyllt med glädje som är vi. Det som återstår är att förändra övriga världen. Så tänkte vi då, så drömde vi då. Vi uppfylldes av våra drömmar.

Tredje bilden
Jag är trettio år gammal och vi formerade en miljörörelse i Sarajevo. Mina naturälskande vänner, före detta studenter, inflytelserika personer och familjära personer. Vi gör alla allt i vår makt för att göra Sarajevo och Bosnien till en hälsosam och vacker plats att leva i. Vi har slutat försöka förändra världen, nu ska vi förändra Sarajevo. En vacker olympisk stad, för oss den käraste.

Fjärde bilden
Jag är fyrtio år gammal och omringad av barnalycka, men våra drömmar om ett lyckligt Sarajevo, ett mångkulturellt Bosnien raseras. Granater faller i staden, den närmsta träffade min balkong där mina barn i vanliga fall leker. Vi sov över i källaren. Detta är inte längre en plats där barn kan leka. Barnen måste i säkerhet. Vi formade Barnambasaden, jag var en av sekreterarna. Dag efter dag ser vi till att kvinnor och barn lämnar krigsområdet, hundratals, tusentals.

Femte bilden
Värnamo nyheter intervjuar mig inför min femtionde födelsedag. Vi är på min husbåt. De frågar mig hur det känns att fylla femtio. Jag funderade. Jag levde fort, kanske så fort att jag redan passerat de åren. ”Jag är både glad och ledsen samtidigt”, säger jag. ”Glad för att jag ser att människans intelligens blivit högre, ledsen för att jag ser att människans dumheter inte har några gränser. Att jag, precis som tusentals andra, fyller ut nutiden med borttappade bilder från dåtiden.

Nu är jag säker på att människor kan förändra världen. Men först måste de förändra sig själva, bli sig själva igen.

Život u pet slika – Ševko Kadrić

Slika prva
Desetak mi je godina, ležim na kolicima kojim me ljudi obučeni u bijelo vuku kroz duge bolničke hodnike. Pored njih, skoro trči otac držeći me za ruku. Plače. Nikad nije plakao, „djeca i žene plaču“ govorio nam je, sad plače. Plašim se „Učinit ćemo sve što je do nas“, tješi ga ljekar prije nego mi je pustio ruku, prije nego što sam zaspao. Za tri mjeseca sam ponovo kući, „Izvukao si se“ govore mi donoseći poklone. Upisao sam se u izviđače, kasnije planinare, alpiniste, počeo disati punim plućima, oslobađati tijelo neznanja, skijanja, slikanja, pisanja. „Život je lijep, hrani se životom“, zapisao sam u svoj dnevnik.

Slika druga
Dvadeset mi je godina, stojim na Mont Blancu, najvećem planinskom vrhu u Evropi. 4810 m. U navezi smo Mira, Braco i ja. Sreći nigdje kraja. Dok gledamo kotlinu Italije, Francuske i Švicarske sanjamo da mijenjamo cijeli svijet. Studenti smo, puni želja, snova ali i iskustva. Svoje živote smo dosta izmjenili i ispunili srećom koja na nas liči. Ostalo nam je još da ostali dio svijeta promjenimo. Tako smo tad mislili, tako željeli. Hranili smo se svojim željama.

Slika treća
Trideset mi je godina, formirali smo ekološki pokret u Sarajevu. Moji prijatelji ljubitelji prirode, bivši studenti, uticani su ljudi, porodični, sve činimo da Sarajevo i Bosnu učinimo prostorima zdrava i lijepa življenja. Odustali smo od mijenjanja svijeta, sad mijenjamo Sarajevo. Lijep grad, olimpiski, nama najdraži.

Slika četvrta
Četerdeset mi je godina, djeca su me radošću okružila, ali naši snovi o sretnom Sarajevu, multikulturalnoj Bosni se ruše, granate padaju po gradu, najbliža je pala na moju terasu gdje mi se obično djeca igraju. Prespavali smo u podrumu. Ovo više nije mjesto za dječiju igru. Djeca moraju na sigurno. Formirali smo Dječiju ambasadu, ja sam jedan od sekretara. Danima izvozimo žene i djecu van ratnih područja, stotine, hiljade.

Slika peta
Värnamo nyheter pravi razgovor sa mnom na kućici na vodi, gdje živim, u povodu mog pedesetog rođendana. Pitaju kakav je osjećaj puniti pedeset. Zamislio sam se, o tome nikad nisam razmišljao. Živio sam brzo, možda sam te godine i prestigao. „Radostan sam i tužan u isto vrijeme“, kažem. „Radostan što vidim kako je ljudska pamet povećana, tužan sam da je ljudska glupost bezgranična, da ja, kao i hiljade sličnih meni, svoje zagubljene slike sječanjima otkidam od prošlosti ispunjavajući sadašnjost“.

Sad kao da sam siguran da ljudi mogu promjeniti svijet ali prvo moraju izmjeniti sebe, vratit se sebi.

Kommentarer inaktiverade.